en helt ny karriär

Jag saknar den här tiden så det gör ont i hela kroppen. När vi var de två som alltid höll ihop i vått och torrt. Gift gammalt par kallade folk oss. Det var så. Det var gabb, men det var kärlek rakt igenom.
Det låter som olycklig kärlek. Det är det. Det är olycklig kärlek och det gör ont och det svider och sårar hela mig.
För ett år sedan, när vi gjorde vår sista sommar på McDonalds var det kärlek och kramar överallt och hela året dessförinnan. Så mycket kärlek att folk inte trodde på oss när vi sa att vi bara var vänner.
Sist jag kramade dig var när vi sa hej då i Skrapans entre. Dessförinnan var det din födelsedag. Dessförinnan minns jag inte för det var alledels för lång tid sedan. Jag gråter nästan nu när jag tänker på det.
Jag känner mig som en som tappat bort sin bästa vän någonstans. Det känns tungt och ensamt. Det känns bittert. Det känns så bittert att jag inte vet vad jag ska göra åt det.
Hopplöst nästan.
Allting gick iut.
Jag trodde vi var oslagbara.
Jag trodde det var vi, alltid.
Jag trodde det var vi som skulle hålla ihop. Alltid.
Oavsett.
Vad som än hände.
Du var som en storebror.
Du var min käraste.
Du var min älskling rakt igenom.
Du hade allt.
Du visste allt om mig.
Vad jag kände, tänkte, tyckte.
Jag öppnade mig för dig.
Du hjälpte mig när jag höll på att förstöras.
Men.
Sen förstördes det finaste jag haft.
Och det gör så ont att jag inte kan sätta ord på det.
Det är jobbigt att känna såhär.
Det är bättre när jag är kall.
När jag inte bry mig.
Nu går det inte.
Inte idag.
Det var något som kom upp. Något som påminnde.

Det kanske är löjligt och onödigt att skriva.
Kanske.
Men med tanke på att vi inte prata och att han kanske läser det här så är det enda chansen att kanske nå ut till dig.

Jag skulle alltid vara den som stod bakomdig.
Jag skulle alltid svara när du kallar på mig.
Generation Ex - Kent

Jag älskar dig.