en helt ny karriär

Alltså den där mannan, Alex, premiärdansöre, han förföljer mig. Nu är jag nästan säker. Idag blev jag faktiskt rädd.
Jag och Fredrik skulle som tidigare nämnt luncha idag. Han missade dock att kliva av tåget i Karlberg och i och med sommartiderna så går tågen bara en gång i halvtimmen. Så det blev ingen lunch. Kanske lunch i morgon i stället.
Hur som helst. Jag gick in och köpte en sallad i stället.
Sen när jag skulle gå tillbaka till kontoret över det lilla torget så ser jag Alex som står och prata vid ett bord på ett café. Jag tycker ju det här börjar bli lite märkligt att han nästan varenda dag är i centrum runt tolvtiden. Och dessutom nu på torget utanför huset, där har jag aldrig sett honom innan, han kommer bara närmare och närmare känns det som.
Så jag skynda på stegen och skynda förbi honom. Han står med ryggen mot så jag hoppades att han inte skulle märka mig. Sen när jag kollar rakt fram så ser jag i fönstren i entrédörren hur han har börjat gå efter mig. Det speglades i glaset så jag såg klart och tydligt honom komma efter mig. Jag som trodde han inte märkte att jag gick förbi. Hur fan märkte han det? Spanar han efter mig?
 Jag ökar stegen och slänger upp dörren och går snabbt upp för första trappan. Där ställer jag mig i fönstret och kollar ut om han står där ute, det gör han inte.
Sen hör jag hur dörren öppnas där nere i entrén. Så jag syndar upp en trappa till och nu har min puls och hjärtslag ökat hastighet till dubbelt och jag låser upp dörren och springer in. Som tur är så är det en advokat på kontoret nu och jag kommer in och se helt livrädd ut. Han sticker fram huvudet ifrån vårt lilla kök och säger hej.
- Hej, det är en man som förföljer mig, säger jag.
- Va? Hur länge då? (Han trodde det bara var nu idag).
- Alltså det här har pågått ett tag.
- Va? Hur länge då?
- Jag vet inte, ett par veckor. Sen berättar jag lite kort hela historien.
Sen börjar jag att tänk om han åker till Småland och letar efter mig, men det trodde inte Torben han skulle haha. Nää kanske inte, och gör han det så ringder jag polisen direkt.
Obehagligt, han kom aldrig och plingade på dörren. Det var jag verkligen rädd för. Men Torben sa att han skulle ta hand om det om han kom och plingade på dörren. Haha. Nu i efterhand känns det lite fjantigt, men att han gick efter mig sådär kändes verkligen inte bra. Det var obehagligt. Nu känns det lite generande allt och att jag var så stirrig. Haha. Men allvarligt nu, ska jag säga till honom, om han börjar prata med mig, att jag tycker att det börjar bli obehagligt?